Hälsa

Hälsoenkät

Har du en stabijhoun som fyllt 2 år eller 7 år under året? Fyll då i hälsoenkäten som är en hjälp i avelsarbetet för rasens framtid.
Som tack för din medverkan lottas vid varje årsmöte ett års gratis medlemskap ut mellan dem
som skickat in enkäten.

Din hälsoenkät skickar du till Avelskommittén avel@stabijhounklubben.se

***

CD – Cerebral Dysfunction syndrome

Hundar som ska paras/para utanför Sveriges gränser måste vi ta blodprov på för att utesluta CD. Det är en ovanlig sjukdom, men tyvärr har det framkommit enstaka fall så vi har bärare i vårt land. Sjukdomen heter Cerebral Dysfunction syndrome, förkortas CD (kallades förr ”neuro”) – därför hade vi dispens ett tag – men nu är vi tvungna för att kunna låna ut vår hanhund eller para vår tik utomlands.

I korthet: Beställ tid hos Din veterinär och säg att blodprov skall tas för att sändas utomlands, samt att Du tar med Dig remiss. (Gärna tidig morgon, då hund skall vara fastande.)
Det finns två olika ställen att välja mellan,
a) Veterinärmedicinska universitetet i Utrecht.
Klicka här för att kunna skriva ut remiss samt adress och instruktioner. 
eller
b) Laboklinik Manchester UK
Klicka här för att kunna skriva ut remiss

Ungefärlig kostnad: Veterinärskostnaden varierar alltifrån 400 och upp till 800 SEK
Räkning från kliniken efter provsvar runt 70 EUR, UK något billigare, men besvärligare remiss att fylla i.
Om Ni har ytterligare frågor: ring eller skriv ett email!

Uppfödare med valpar som är hereditärt fria från CD kan ge valparna i kullen ett intyg som exempelvis ser ut som intyget nedan:

***

HD och ED

HD – är en felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser.

Risken för att en hund ska utveckla HD beror på såväl arv som miljö. Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.

Gradering av höftledsstatus sker enligt normer fastställda av Fédération Cynologique Internationale (FCI). Normerna bygger på dels passform mellan höftledskula och höftledsskål, dels på djupet av skålen dvs. hur djupt höftledskulan ligger inne i skålen. Lederna graderas i 5 grupper:

• A  normala höftleder grad A
• B  normala höftleder grad B
• C  lindrig dysplasi
• D  måttlig dysplasi
• E  höggradig dysplasi

Läs mer om HD på SKK:s hemsida:

Höftledsdysplasi, HD | Svenska Kennelklubben (skk.se)

ED – Armbågsledsdysplasi – innebär en onormal utveckling av armbågsleden och förkortas ED efter den engelska benämningen elbow dysplasia.

ED är ett samlingsnamn för olika tillväxtrubbningar som leder till benpålagringar i armbågsleden, vilka kan urskiljas relativt tydligt vid röntgen. För officiell röntgen gäller att hunden är minst 12 månader gammal. Risken för att en hund ska utveckla ED beror på såväl arv som miljö.

Gemensamt för de olika tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller att det skadas på grund av rubbad utveckling i omgivande benvävnad.

ED graderas från 0 – 3.

• 0   inga påvisbara förändringar
• I    lindriga benpålagringar, upp till 2 mm
• II   måttliga benpålagringar, 2 – 5 mm
• III  kraftiga benpålagringar, över 5 mm

Läs mer om ED på SKK:s hemsida: Armbågsledsdysplasi, ED | Svenska Kennelklubben (skk.se)

Så här skrev klubbens tidigare avelsråd Åsa Holm-Carlsson i juli 2022:

I Sverige röntgar vi alltid HD (höftledsdysplasi) samt ED (elbowdysplasi/armbågtsledsdysplasi).

Flera veterinärer anser att ED är det som troligtvis är den känsligaste leden för vår ras. Detta eftersom stabijhoun utnyttjar framdel mer än bakdel när den arbetar och är i rörelse.

Tyvärr röntgar inte alla länder ED, vilket vi påpekat i flera år i sammankomster med rasens hemland.

På utställningar har domare ibland givit kritiken: ”något fransysk i sin benställning.” Då har domarna reagerat på att vissa individer vrider ut sina framtassar (bara själva tassen) när de står stilla, vilket inte är korrekt. Ni vet från rasstandarden att bröstkorgen ska vara bred, med parallella, och raka framben, och då pekar tassarna också rakt fram. Det anses mer som ett “skönhetsfel”, vilket normalt inte är så vanligt på Stabij, vanligare på kortbenta raser.

Häromåret kontaktades jag av Dan Kastö om allvarligare fel på skelettet/frambenet, varför vi beslutade att “forska” på varsitt håll och hjälpas åt.
ED-röntgen tas för att se att armbågsleden är riktig och att de två benen i frambenet sluter upp som de ska, och att armbågsleden är helt utan pålagringar/artros som framkallar smärta.

Underarmen mellan tass och armbåge består av två ben: Ulna ligger ytterst och innanför radius. Ulna har en tillväxtzon ner mot tassen, vilket aldrig röntgas. Radius har tillväxtzoner både därnere samt uppe vid armbågsleden. Benen skall vara lika långa, men ibland utvecklas radius riktigt, medan ulna stannar och blir för kort. Fenomenet har döpts till Short Ulna. (Engelskt uttryck, då de flesta veterinärer med ortopedi och som forskat kring skelettet finns i Storbritannien, med största centret i Manchester.)

Short Ulna har två orsaker: 1) Genetiskt med klar arvbarhet eller 2) mer sällan, yttre påverkan, en skada till exempel att hunden blivit påkörd – vilket då syns på röntgen.
Det tidigaste fallet att Short Ulna i Sverige som vi vet, var redan år 2008, men så ovanligt för vår ras att problemet inte upptäcktes förrän det var försent. Om det skall korrigeras via operation bör det göras innan högst 9 – 10 månader, det vill säga innan benet vuxit färdigt. Konvalescensen är lång och arbetsam för hunden. Är hunden för gammal kan man då istället försöka kapa både radius och ulna, alltså en mycket mer komplicerad operation. Annars finns bara smärtstillande tabletter att ta till, men smärtpåverkan och grav hälta brukar ta ut sin rätt, varför man kan behöva avliva hunden. Det har varit känt längre på kortbenta raser som till exempel Drever, Basset Hound med flera andra.

Hur ser vi Short Ulna?
1. Tassen samt nedre del av benet vinklar ut, typ Charlie Chaplin kallas även “rokoko-ben”.
2. Tassen blir vriden så trampdynan inte blir parallellt med marken, tassen blir något högre fram.
3. Armbågen vinklar in, hunden blir starkt “fransysk”.

Är det istället radius som har starkast påverkan, kompenserar det för långa benet genom att böja sig inåt – tar form av en banan.
Tyvärr, finns inte många veterinärer i Sverige med specialistutbildning/forskning i ortopedi. Görs röntgen av en duktig veterinär, har de bilderna på sistone skickats till Storbritannien för korrekt avläsning och bedömning. England meddelar också att ärftligheten är stor. Märkligt nog är det förhållandevis oftast hanar som drabbas av Short Ulna, och verkar nedärva det kraftigare – men tiken kan vara bärare, varför åtgärder måste tas av den seriösa uppfödaren.

På sistone har vi till exempel noterat tre tikar som i sina kullar fått valpar med Short Ulna. Vi kallar första tiken A: fick tre hanvalpar, vilka opererades. Andra tiken B fick två hanvalpar. Slutligen tredje tiken C fick en som vi vet ännu, en andra valp är under avläsning. Gemensamt för dessa tre tikar: ALLA tre har samma far (dock med olika mödrar): Fadern kommer från och bor i Nederländerna, varför rapport om detta kommer att gå dit – så att han stängs från vidare avel. Vidare har vi fått besked om att ur dessa 3 kullar med Short Ulna måste hela kullarna uteslutas från avel, då kullsyskon utan egna symptom, kan vara bärare och ge det i nästa generation. Eftersom de tre tikarna har samma far, tas de lämpligtvis ur avel.

Det som känns svårt är att det verkar vara på snabb frammarsch, och att det är något som smärtar vid alla rörelser, och som vi kanske inte uppmärksammar om inte benställningen är tydlig samt smärtan framkallar hälta. Facebook är ett forum där många fotografier sprids – och med blotta ögat kan man se fler och fler med det typiska utseendet på frambenen.
Vi kommer att arbeta vidare med de grövsta problemen, som vanligt i samarbete med våra uppfödare, bland annat kommer en enkät att skickas ut till dem, för sammanställning. Givetvis kan enskilda hundägare även ställa frågor, som förhoppningsvis kan besvaras, varefter vi får reda på mer. Gärna tar AK även emot gamla och numera bortgångna hundar med denna synliga frambensställning, för att få en bättre statistik över hur länge vi haft problemet samt utvärdering av arvbarhet.
Hälsningar,
Åsa och Dan

TASSPROBLEM – Paw Pad Disease/Disorder ( tass- och trampdyneavvikelser)

Att hunden har lätt att få tassproblem är inte underligt, trampdynorna speciellt utsätts av oss människor för mycket olika underlag. Tänk, om vi skulle tvingas gå barfota utan skyddande skor/stövlar. Frågan aktualiserades av uppfödaren Marjoleine Roosendaal, kennel Fan de Eenhoornleijns, då hon var på besök i Norge. Jag har inget referat därifrån, men väl ett brev från henne till Finland, där hon beskriver, att detta tydligen börjar bli problematiskt i Nederländerna, samt Belgien.
Då vi själva hade en Strävhårig Vorsthe med stora problem på 1980-talet – för övrigt den enda hund vi haft med detta – mindes jag hur besvärligt det var. Tiken tålde inte snö, absolut inte vägsalt, men inte heller vasst underlag, som till exempel ljung, eller cykelturer på asfalt. Vi sökte flera veterinärer, djursjukhus, men fick egentligen ingen rätsida på problemet. Givetvis extra besvärligt, då det var vår stora jakthund – flera veckors ripjakt till fjälls, samt skogsfågeljakt i Dalarna cirka en månad varje år.
Jag visste om några Stabij, och har fått in några till tack vare uppropet. Allt som allt i dag 8 hundar – alla solitära individer (ej släkt med varandra). Kontroll av veterinärer ger vid handen att få har specialiserat sig inom dermatologi (hud). En specialist år Kerstin Bergvall, som jag sökt få kontakt med, kommer att fortsätta söka henne. Kanske dyker det upp fler hundar med tassproblem, efter det jag skriver – tar tacksamt emot. Men: hittills verkar det inte vara stort problem för just Stabij – i Sverige! (Gjort stickprovskontroller med olika kliniker samt med hundförsäkringar)

OM Ni har problem med Era hundars tassar, måste Ni välja en veterinär som kan de olika symptomen, och tar biopsier och prov, när det är som värst. En hund har jag fått foton på, och ägarens tillåtelse att namnge hunden – ägaren gjorde verkligen allt, en veterinär tog biopsi, diagnos: Paw Pad Split disease och försökte slutligen sy ihop trampdynorna…..men det är nog inte ett bra alternativ. Till slut fick hunden somna in, eftersom den aldrig kunde gå på sina tassar.
Jag skall försöka ge en mycket kortfattad resumé av de olikheter en forskare i utlandet kommit fram till. Tycker Ni det är onödigt att skriva om detta, då rasen inte har stora problem – men då det förekommer inom alla raser, kan det kanske vara av intresse ändå.

CRACKED FOOT PADS (SPRÄCKTA TRAMPDYNOR)
Exakt orsak har ej fastställts. Några orsaker kan vara allergisk reaktion på att gå mark behandlad med kemikalier, till exempel salt speciellt på asfalt, olika medel vid golvtvätt och även sprayer som används i trädgården.
Symptom: blödning i kanter, inflammation eller infektion.
Behandling: Smörj med lindrande balsam, för att behålla trampdynans mjukhet. (om infektion – antibiotisk salva av veterinär (efter biopsi). Håll tassen så fri från hår som möjligt (mellan tramdynor), sätt på en mjuk barnsocka på tassen, som tejpas ordentligt, inte precis ovanför tass – högre upp på benet.

OBS: avbryt behandling med salva direkt efter läkning så trampdynan inte blir alltför mjuk.

CALLUS (FÖRHÅRDNADE TRAMPDYNOR)
Uppträder om man låter hunden vara ofta på “hårda” underlag (till exempel cykling på asfalt). Då bildas ett lager av celler som vill skydda – och trampdynan blir för hård, vilket gör att den spräcks lättare.
Symptom: sprickor, trampdynan känns hård – mer smärtreaktioner.
Behandling: smörj med lindrande balsam dagligen (+barnsocka) till dess att trampdyna mjuknat. Se till att hålla rent och hårfritt mellan trampdynor.

NASODIGITAL HYPERKARATOSIS
Ärftlig, medfödd autosomal dominant iktyos = med andra ord: förtjockat hornlager, först blåsor sedan fjäll.
Symptom: hårda mycket torra sprickor (kan även drabba nos), hornliknande “fjäll”, först på trampdynors kanter – vid allvarligare fall till slut hela trampdynan.
Behandling: Kan ej kureras, men kan hållas under kontroll med hjälp av medicinering, samt veterinär kan klippa bort, det som sitter i kant.

PEMPHIGUS
Autoimmun sjukdom i hud – även på slemhinnor. Immunförsvaret angriper av misstag egna kroppens vävnader.
Symptom: Sår fyllda av var, liknar blåsor – brister till slut, bildar hårda skorpor
Behandling: Veterinär ställer diagnos genom provtagning från infekterad tass. Han kan då föreskriva stark medicin som kan påverka immunsystemet att tillåta tassen bli bättre.

ALLERGISK OCH INRE SJUKDOMSTILLSTÅND
Symptom: visar på allergier genom inre klåda i tassar. Hunden biter eller tuggar på sina tassar, vilket till slut kan resultera i spruckna trampdynor. (OBS: leverproblem kan orsaka detta, även för dåligt foder, som bland annat har zinkbrist – visar på “klåda” inuti tassar.)
Behandling: Veterinär måste diagnosticera genom provtagningar, som får skriva ut lämplig medicinering, samt hitta eventuella underliggande problem.

ZINKBRIST
Symptom: Omnämns ovan i samband med klåda inuti tass, men dåligt foder kan ge mycket tjocka trampdynor, samt sprickor – utan ovanstående klåda med bitande.
Behandling: Observera kliniska tecken, se på hundens hud i allmänhet, kontrollera foderinnehåll, hunden anamnes (“historia”), ålder, samt foderbyten genom uppväxttid.

HARD-PAD DISEASE (CDV)
Förekommer ej i Sverige, tack vare vaccinationer av valpar mot valpsjuka!

Så talar man i Sverige samt en del andra länder om:

PSYKISK FRAMKALLAD TASSKLÅDA
Symptom: Likt det som omnämns under punkten om allergi och inre sjukdomstillstånd, men utan fysisk orsak. Hunden slickar och biter i tass/tassar.
Orsaker: Detta är ett stort problem – och egentligen väldigt problematiskt för ägaren, eftersom det kräver observationer, och förmåga att kunna se på hundens historia, vad har hänt, som förändrat situationen hos hunden? Hundar reagerar, liksom människan gör, på många olika sätt. Depression: förändringar i stimulans samt i tid den är van att få? Förändring i flocken? Plötslig utökning av antal hundar? Separation – gäller både om en ledare/människa försvinner, eller bästa hundvännen.
Behandling: Ändra den situation, man tror orsakat detta. Ibland kan en omplacering av hunden ge ett mycket gott resultat – till exempel att från att ha varit många hundar bli en ensam hund, som får all uppmärksamhet och stimulans. Här får man prova sig fram – det finns hundar som anammat detta beteende utan egentlig orsak. Då kan “övervakning” hjälpa och man säger nej så fort hunden börjar.

SAMMANFATTNING
Som sagt: ännu har jag bara vetskap om åtta svenska hundar med tassproblem – med olika grad, med olika anledningar enligt ovanstående punkter. Jag återkommer med uppföljning om förändring sker. Nedanstående två foton från den hund, som ej kunde leva med så stora tassproblem: